Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
— Finns det dä intet hopp?
Han är ur stånd att svara. Vänder sig om och skyndar
ut igen. Möter barnsköterskan och mumlar med hes röst:
— Gå in till dem med barnen, Caterina! Genast!
Barnen — det ska hjälpa dem.
En stund senare:
— Jo, de ha blivit funna. Uppkastade på stranden.
Det var ju lite svårt att identifiera — Hade slagits sönder
mot klipporna. Men den ena hade en grekisk volym —
Sofokles — i kavajfickan. Och då förstod vi att det var
Shelley.
Lågorna stego högt mot den solheta himmelen.
Så blänkande stilla, så skinande lugnt låg havet, som
om det aldrig brukat ryta i vrede och ropa efter rov.
Orörlig, högtidlig stod pinjeskogen; blott stundom smög
sig en vilsen vind genom dess mörka kronor. Och då
steg där ett brus som av fjärran orgeltoner.
A den vita sanden, mellan hav och skog, var bålet rest.
Lågorna stego och sjönko, så glimmande vita och så
underligt blå. En svart rök bolmade fram. Långsamt
förbrändes den till aska, den illa sargade kropp, som blivit
kringkastad av böljorna, söndersliten av hårda klippor.
Från havet kom en fågel flygande. En stor fågel, svart
med vitkantade vingar. Han begynte kretsa omkring bålet.
Oupphörligt flög han runt, runt, lockad av ljuset. Nu
tycktes han störta rakt in i elden. Men i nästa
ögonblick svingade han sig uppåt — uppåt mot sol och fria
vidder.
— Se, sade Leigh Hunt, är det icke som om denna
fågel vore Shelleys ande?
Och Byron och Trelawny nickade bifall.
Ja, en fågels fladdrande oro var det i denna diktarsjäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
