Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
— men starka vingar ägde han ock till att höja sig över
gruset, uppåt, mot de oändliga vidderna. — —
I sitt palats i Florens satt Constantia.
Också till Florens hade det trängt, ryktet om de båda
unga engelsmännen, som dragits i djupet av Spezziavikens
böljor. Vemodigt lät hon sina fingrar glida över
mando-linens strängar, sakta sjöng hon för sig själv en svårmodig
liten sång, som hennes döde vän en gång sänt henne:
Blominan —- i dag hon ler,
i morgon hon dör.
Allt vad oss hugnad ger
tiden förgör.
Vad är vår glädje all?
En strimmande stjärnas fall
i rymd som är kall.
Vänskap — du tvinar bort.
Dygd — du är spröd.
Kärlek — din fröjd är kort,
bitter din nöd.
Färgerna snabbt förgå,
världen blir kall och grå —
vi leva ändå.
Kärlek — i ödsligt trots
bytte du ut
den glädje dig knapp beståtts
mot sorg utan slut:
sorg som i hjärtat skär,
sorg som förtvivlan är,
sorg som förtär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
