Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN.
I.
1893.
Av Ibsens fem senaste dramatiska diktningar —
från och med "Vildanden" — har som bekant ingen
vunnit någon större scenisk framgång vare sig på
skandinaviska eller främmande teatrar. Kritikens
föregångsmän såväl ute som hemma följa honom
fortfarande, eller man kan gärna säga mera än
någonsin, med spänt intresse och levande sympati ;
men teaterpubliken vänder sig bort. Jag finner det
ur många synpunkter särdeles naturligt. "En god
pjäs", skriver Jules Lemaitre i sin essay över
Vildanden, "bör vara en lifsbild, värdig en allvarlig
ande och till och med en stor ande; och den bör
på samma gång vara ett skådespel, tillgängligt och
behagligt för människor, som hålla på att smälta
maten, vilkas andliga nivå är utomordentligt
blygsam, och som framför allt fordra att bliva roade."
Det är två förtjänster, som idet emellanåt faller sig
svårt att förena. Det bör alltså icke förvåna någon,
att detta stycke, som väckte den franske kritikerns
djupa beundran, av publiken mottogs tämligen kallt;
ö. — Söderberg, Vers och Varia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
