Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 87
ligt kontinentala geni, det lider intet tvivel — någon
enbart norsk eller ens enbart skandinavisk succés
har han aldrig vunnit, möjligen med undantag av
det jämförelsevis obetydliga skämtet "De unges
förbund" —; men han tillhör i detta sitt senaste
stadium lika litet utlandet (med undantag av ett
fåtal kännare, av vilka jag redan citerat några)
som den stora publiken här hemma. För några
på nationella olikheter beroende missförstånd tror
jag däremot att Ibsens dramer mera sällan blivit
utsatta. Jag tillåter mig alltså tills vidare att
behandla den inhemska och den främmande publiken
— den stora nämligen — fullkomligt en bloc, ett
tillvägagående som jag längre fram kommer att
fullständigt motivera.
Medan jag talar om den stora publiken, vill jag
begagna tillfället att erinra om den kända sanningen,
att den största publiken över allt utgöres av
damerna. Var och en vet, att denna publik ännu
för ett fåtal år sedan bildade Ibsens hängivnaste
stab.
Den föll ifrån, då "Hedda Gabler" gick över
scenen.
Ibsen har ett helt författarskap igenom piskat
egoisten i människan framför sig. Egoisten i
fanatikern, i struggle-for-lifern, i libertinen, i den
oklanderliga äkta mannen; egoisten i sig själv,
egoisten i Gud. I och med Hedda Gabler synes
han ha upptäckt egoisten i kvinnan. Jag säger
upptäckt; ide höga och mörka kvinnogestalterna från
hans historiska dramer äro ännu halvt konventionellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
