Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
HJALMAR SÖDERBERG •
glider alltid undan; man tror sig ha fångat det
och sluter krampaktigt fingrarna kring bytet. . . och
i nästa ögonblick står man med tomma händer.
Detta om personlighetens kärna har alltid upptagit
Ibsen; man påminner sig den djupsinniga scenen
med Peer Gynt och löken. Det var kanhända en
liknande tanke som föresvävade Jacobsen, då han
skildrade mötet mellan Marie Grubbe och Holberg.
"Men de har jo dog kun havt en sjæl, Marie
Grubbe?" — "Ja ... har jeg?"
Och liksom personlighetens quinta essentia rinner
bort mellan våra fingrar, på samma sätt viker den
positiva sanningen längre och längre i bakgrunden,
ju mera man tror sig närma sig den. Sanningen
har hos Ibsen så mycken likhet med den disiga
drömdagern "på andra sidan sjön", till vilken Niels
Lyhnes moder kände sig dragen med en så säregen
längtan. Den viker undan. Så får han då
beständigt nöja sig med att berätta oss, var sanningen
icke är. Och skulle han också där emellanåt taga
fel, så må man minnas, att konsten att tänka rätt
icke alltid är den rikaste anden förbehållen. Geniet
är icke blott gåvan att se; det är i många fall också
gåvan att förbise. Sanningen synes mig emellanåt
likna ett lågt stängsel över vägen: en fantasisvag
logiker snubblar över det och kommer icke längre,
medan geniet sluter ögonen och rider över med lösa
tyglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
