Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 HJALMAR SÖDERBERG •
i hans själ är densamma. Har Ibsen här kommit
till det nedslående resultat, att samma
självbedrägeri, som han fordom gisslade till blods hos
herrarna Ekdahl, far och son, fullt så väl kan
trivas i en natur av ädlare metall? Har han velat
visa oss, att detta slags fromma svek även hos
personligheter av helt annan andlig resning än dessa
stackars förolyckade i grunden är det säkraste
medlet att hålla ryggraden rak?
Alfred Allmers är, förefaller det mig, en ironiskt
tecknad gestalt, men tecknad med en ironi så trött
och så föga polemiskt bitande, att man nästan vill
kalla den sart.
"Var har jag mött den mannen förr?" är den
tysta fråga vi göra oss i det ögonblick Alfred
Allmers gör sin entré. Han har icke väl låtit sex
repliker falla, innan vi känna honom som en gammal
bekant. Timbren i hans röst, huvudets hållning,
frasens vekhjärtade och varma fall äro oss så
förtrogna, att vi knappast kunna avhålla oss från att le.
Ty Alfred Allmers är en attrapp föreställande en
grubblare, en självrannsakare. En Johannes Rosmer.
Men inuti sitter Hjalmar Ekdahl.
Jag vet mer än väl att denna bild är för elak att
icke skjuta ett stycke över målet; men den ger
likväl en synpunkt, värd att utvecklas. Alfred
Allmers är icke någon farsfigur. Han blir aldrig
grotesk, ty han är en fin man. Han är icke obildad
och icke påfallande naiv. Han går icke och bär
på någon epokgörande uppfinning, har icke
knoll-rigt hår och är icke gift med grosshandlar Werles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
