Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 HJALMAR SÖDERBERG
monopol, och som för mästaren varit och alltjämt
är både en lycka och en fara. Och likväl innehåller
denna scen ingenting utomordentligt. Envar
varmblodig maka, som älskar sin man, faller under
liknande omständigheter in i en liknande tankegång,
cm hon också i regeln tvekar att bekänna den så
öppet som Rita. Hon älskar Allmers med en het
och sinnlig kärlek, som i styckets första akt synes
vara på väg att draga henne nedåt, och samma
kärlek blir efter katastrofen den hävstång, på vilken
hon lyfter sig över det jordbundna i sin natur.
Alfred Allmers är mannen med de ideala kraven
— man känner sig emellanåt frestad att kalla
’honom en svag hjärna, som förläst sig på Ibsen —
vilken av dramats konflikt kastas huvudstupa ur
sina positioner. Rita är jordmänniskan, hos vilken
samma konflikt bringar upp i ljuset mycket av det,
som är "besläktat med hav och himmel".
Om dessa två rör sig dramat.
Det är två människor, två icke alltför ovanliga
människor, vilkas hus gästas av olyckan. Med
olyckan följer sorg, och sorgen tar
samvetsförebråelsernas form — som den så ofta gör, ty det
är en död de sörja, och man har alltid förbrutit
sig mot den döde, ty man har förbrutit sig mot alla.
Samvetsförebråelserna riva upp, rensa och
förvandla.
Ja, förvandla; men anser då diktaren, att en
människa kan i väsentlig mening förvandlas?
Ibsens diktning har i sitt tidigare skede vänt sig
kring de båda begreppen plikt och ansvar. I sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
