Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 105
senare skede, sedan skalden fått blicken öppen för
de etiska kravens relativitet, har den gång på gång
vänt sig kring frågan, hur det ser ut i den
människas själ, för vilken dessa begrepp äro a och o.
Och om han än därmed har tagit distans från den
etiska frågan som fråga, har han likväl aldrig fattat
pennan för att dikta om annat än dessa de största
känslorna och de sublimaste viljeakterna, mot vilka
han dock, låt oss icke glömma det, med åren blivit
misstrogen mer än de flesta. Därför har också hans
dikt oftare och oftare fått ironiens grundton —
fullkomligt följdriktigt, ty då ironien är av stor
stil, är den spillrorna av ett patos, som störtat
samman. Och jag har nu en gång fått det intrycket,
att "Lille Eyolf" innehåller mera ironi än vad som
vid en flyktig läsning faller i ögonen.
Låt oss betrakta upplösningen.
Allmers har sörjt sig trött. Har han i själva
verket någonsin hyst en naturlig, omedelbar ömhet
för lille Eyolf? Ingenting tyder därpå, tvärtom.
Så länge han ännu var upptagen av sin bok, lät
han barnet "gaa for lud og koldt vand". Han gav
honom läxor och lät honom läsa, eljes såg han
knappast åt honom. Varför? Den lille krymplingen
gick omkring som hans onda samvete. Men då han
förlorade intresset för sitt arbete, gällde det att
finna på något nytt, som kunde fylla ut hans
tillvaro. Det gick då upp för honom, att det var hans
plikt att älska Eyolf och att ägna sitt liv åt hans
utveckling. Och när så gossen har drunknat, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
