Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 HJALMAR SÖDERBERG
honom ha lagt samma lidelse till grund för sin
diktning. Den förste möderne romanförfattaren —
Flaubert — såg i allt, som omgav honom, en
illusion, som det var hans bestämmelse här i världen
att beskriva. Ordet illusion är karaktäristiskt; det
är det som sätter grundskillnaden mellan honom
och Zola. Flaubert ger oss visioner, som ha
verklighetens fulla liv, och skildrar omvänt den
förfärligaste och mest gripande verklighet • så likgiltigt,
som om han berättade en dröm. Men då Zola söker
efter sanningen, gör han det med en helt annan,
bergfast tro på sanningen — på att den är något
annat än en illusion, att den är något. värdefullt i
och för sig, det högsta och enda värdet. Och det
var medan han i denna tro sökte efter -sanningen,
som han fann allt det andra, det som han icke sökte
— skönhet och storhet och individualitet. Ja, vad
allt fann han icke! Han fann skönhet där ingen
hade funnit den före honom och där ingen hade
tänkt på att söka den, han fann storhet och
själsspänning där andra blott repade upp den gamla
barnsliga jeremiaden om tidens lumpenhet, han fann
skönheten i det fula och storheten i det lilla och
tragiken i det tarvliga. Han lyssnade till
massornas själ och förstod den, såsom ingen hade
förstått den före honom. Och han fann allt detta,
emedan han, som aldrig medvetet strävade efter något
annat än objektiv sanning, i själva verket hade en
så mäktig och organiskt vuxen fantasi, och emedan
han var en så stark och utpräglad individualitet,
att han med åren kom att trycka sin särprägel på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
