Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
HJALMAR SÖDERBERG
hur kom det sig, att han redan i ungdomen, och
framför allt i ungdomen, kunde bli så firad och
älskad och avundad och utskälld? Den bekanta
förklaringen : humbug och reklammaken — räcker väl
dock icke till. Något annat var det väl också. Det
var väl helt enkelt så, att de resultat, som de kloka
huvudena på vårt klot hade kommit till just då (och
jag har mig icke med någon säkerhet bekant att
de ha kommit längre sedan, fast det allmänt påstås
så), hade — ytterst summariskt räknat,
naturligtvis — på ett sätt gått honom djupare i blodet än
andra; och han omsatte dem i konst — i en konst,
som i rent hypnotisk styrka stod och står nästan
"O*
ensam. Tidens själ var i honom, och så blev han
själv för många nära nog sin tids själ; dess
stämning, dess röst. Nyskapare var han ju icke. De
stora — Ibsen och Brandes i täten — hade ju redan
ringt in den nya æran; och det kunde icke gärna
redan i nästa generation finnas rum och jordmån
för en ny omstörtare. Icke heller hans form som
sådan var ny. Den impressionistiska berättarkonst,
vars främste talsman han senare blev jämte Jonas
Lie, kan man väl till dess första rötter spåra redan
i lians tidigaste debutsaker; men fullt utbildad
förelåg den ju något tidigare hos Lie. Det nya och
uppseendeväckande, det som så starkt trängde sig
på samtiden, det var hans typer, och det var de
ibland besynnerliga, ibland välbekanta men aldrig
förr på det sättet sedda punkter i tillvaron, på vilka
hans blixtljus lyste upp. Det var hans personlighet.
Men tiden gick, åttiotalet led mot sitt slut, gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
