Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 119
bankrutt som det också heter — när har egentligen
någonsin en epok slutat utan att bli beskylld för
bankrutt? När "Tine" kom (1889), märktes det
reclan att det blåste andra vindar. Det talades icke
synnerligt mycket om den. Och inom den krets av
människor, som skapar den allmänna meningen och
som under väntan på det okända fördriver tiden
med att sparka varandra upp och nedför ärans
trappor, fann man väl också, att Bang nu hade
varit där uppe länge nog, och att han måste ner.
En kritiker, det var visst Valdemar Vedel, skrev
om "Tine" det ordet: "Marktskrigerkunst". Jag
glömmer det aldrig. Tine — "Marktskrigerkunst".
Denna bok, som jag hade sträckläst tre gånger å
rad med den mest gränslösa beundran — och som
jag den dag i dag håller för att vara ett sällsynt
fast slutet och djupt och äkta konstverk, ett av
monumenten i nordisk diktning.
Alltid stod det på den tiden för mig som något
självklart, att Herman Bang skulle dö ung. Jag
hade så svårt att tänka mig honom ställd utanför
ramen av det tidsavsnitt, som han mer än de allra
flesta hade varit med 0111 att skapa, att ge dess
färg och dager och ton. Han nådde ju redan tidigt
— syntes det mig — till att ge sitt väsen dess fulla
uttryck i odödlig skrift, och det var alltid något
som tog emot om jag ville försöka tänka mig själva
hans väsen som statt i utveckling och växt. Ännu
mindre kunde eller ville jag tänka mig honom stadd
i en skenutveckling, ständigt visande nya "faser",
som månen och Strindberg. Det var som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
