Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 159
(det måtte alltså ha varit i början av november)
och bordeaux. Vid bordeauxn höjde Algot Ruhe
sitt glas och höll med varmt skälvande stämma
ett litet tal: "Käre mästare \" Och så vidare; resten
kan vi gissa oss till. Strindberg sken.
Sedan, vid punschen och groggarna, besvarade
Strindberg artigheten med ett litet smickertal för
var och en av oss. Aldrig förr hade vi fått veta
vilka snillen vi voro. Jag vill inte påstå att jag fick
mest beröm (det fick naturligtvis Ruhe,1 som rätt
och billigt var), men det var alldeles för mycket
blommor, i alla fall. Det är ju för resten möjligt
att han skojade med oss allihop. I vart fall
misstänker jag att han efteråt tolkade det så för sig
själv. Men i det ögonblicket verkade han
fullkomligt uppriktig, och vi blevo rörda och högtidliga
allesammans.
En stund senare begagnade jag tillfället att fråga
Strindberg om något som jag plötsligt kom att tänka
på. Ett par år vid mitten av nittitalet höll Birger
Mörner litterär salong i hörnet av Nybrogatan och
Valhallavägen. Där träffades alla möjliga
människor, från Heidenstam till hr X., från Selma
Lagerlöf till fröken Y., från prinsessan Karadja till fru
Z. En kväll förevisade Mörner med stolthet och
förtjusning ett brev från Strindberg, som då var
i utlandet (Paris, tror jag) och som innehöll, bland
annat, en papperslapp med stora fläckar av något
1 Till Ruhe sade Strindberg bl. a.: "De dagar varda
kommande, då svenskarna skulle vilja gräva dig upp ur
mullen, om de kunde."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
