Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
IIJALMAR SÖDERBERG
brunaktigt, som kunde glänsa till en smula när man
höll det på ett visst sätt mot ljuset. Det liknade —
reverenter sagt — närmast ett begagnat dasspapper
som hade legat i solen och torkat. Men Strindberg
skrev i brevet att det var guld — guld som han
själv hade gjort! Att han själv hade gjort det
tvivlade jag inte på — men var det nu också guld?
Jag begagnade tillfället att fråga Strindberg om
den saken.
— Det var guld, svarade han. Men olyckan var
den att det blev för dyrt i tillverkningen. Vanligt
guld är billigare.
Strindberg var vid ett briljant humör den kvällen.
Han berättade en mängd historier, och särskilt minns
jag en som han berättade med
pianoackompanjemang. Det var en historia från Finland på
1860-talet, alltså en tid då förhållandet mellan finnar och
ryssar ännu var ganska gemytligt.
Generalguvernören hade dött och skulle begravas, och
studentkåren blev "anmodad" att gå i procession och
sjunga. Den gjorde så också; den sjöng en gammal
rysk begravningshymn, men texten var svensk och
lydde så här:
(Strindberg satte sig vid pianot och
ackompanjerade sig och sjöng, med en ännu frisk och
malm-full röst.)
Nu ska vi följa en rysse till hans grav;
nu ska vi följa en skojare till hans grav.
Gå till helvete, bror,
gå till helvete, ryss,
gå till he-e-e-e-e-e-e-eelvete, bror!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
