Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
| 169
aldrig sin samtids lydige son. Hans själ är ett ur,
som än går före och än efter, men som ogärna
visar borgerlig medeltid; och är hans kraft så stark
som hans vilja, då dekreterar han lugnt, att det är
tidens ur som går orätt och icke hans. Utan
betänkande vrider han smakens vändkrets efter sin
egen bekvämlighet och går kanhända ur
Vattumannens tecken diametralt över in i jungfruns. Tomt
nyhetsmakeri har aldrig gjort epok. Epok göres av
den, som i sitt innersta känt sig förnärmad av den
härskande riktningen, emedan den bjudit honom
stenar i stället för bröd, och som därför slutar med
att i den sfär, som ligger inom hans räckvidd, kasta
den över ända. Det var inom samtidens
litteraturdrift icke verklighetens apoteos, som innerst hade
förnärmat Heidenstam — oaktat den visserligen
föga stämde med hans lynne —; det var detaljens,
bagatellens apoteos. Det var specialismen. "Staub
solist du fressen und mit Lust", kunde man sätta
som dess devis.
Och å andra sidan, om den pessimistiska
färgläggningen, "gråvädersstämningen" över alla de
små och stora litteratörernas verk blev honom
anti-patisk, så låg den djupaste grunden därtill minst
av allt i någon hög grad av andlig rödblommighet.
Tvärt om; han kände, om han också icke redan då
klart tänkte och sade det, att smärtans diktning för
honom var den högsta och alltså den, som ban
minst av allt kunde finna sig i att se vulgariserad.
Varmed syndar man svårast, med att sörja i otid
eller med att i otid höra upp att sörja? Det torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
