Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
I-IJALMAR SÖDERBERG
i den samtida litteraturen, innan man träffar ett
verk så absolut homogent som detta, så helt i
färgen, så utan avbrott buret av samma lidelses melodi.
På hur skilda punkter av skönhetsrikets marker han
än sänker sin borr, alltid springer det i dagen en
stråle av samma underjordiska flöde. I växlande
omgivningar och skiftande dräkter resa sig åter och
åter för hans syn högt över alla tillfälliga betingelser
de båda stora huvudsymbolerna Kärlek och Död,
alfa och omega i livets bok. Som tvenne systrar
med armarna slingrade om varandras liv skrida de
i skymningen genom stadens gator:
Den ena strör rosor i purprad brand,
som glöda likt vinstänk på bröllopstil ja.
Den andra strör mullens blekbruna sand
med hand, som är spenslig och vit som en lilja.
Men själva i tystnad följas de åt
och andra än människosyner skåda,
och välsignelsens tack och förbannelsens gråt
äro lika okända ljucl för dem båda.
Hans skaplynne är genomdränkt av lyrisk ton och
så gott som fullkomligt blottat på dramatiska
element. Det varåt han syftar och det som han når
är icke den stora tragiska gesten i dess blixtkorta
och intuitiva skönhet, sådan den flammar upp i
själva handlingens knutpunkt. Hans dikt är aldrig,
som Heines så ofta var det, ett sorgespel
sammanträngt till några få och korta strofer; men den är.
ofta epilogen till ett sorgespel. Han älskar fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
