Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 227
övertygelse eller icke. Men det förkrossande i
densamma vänder sig mot kritikern själv." (Jag skall
i min tur icke ingå på frågan, huruvida en sådan
oskuld som Werner Söderhjelms i detta fall är
möjlig i vår fördärvade tid, men det är annars säkert
nog att sammanställningen Blachet-Levertin var
menad som en kvickhet och en nedrighet och också
uppfattades och njöts som sådan i ämbetsverken,
där man läste Wirséns kritiker och beundrade
"kvickheten". Det tycks ha varit lätt att vara kvick
på den tiden!)
Men allt som åren gingo, brände sig diktaren
Oscar Levertin — tidigare än kritikern och
essay-isten — allt djupare in i det allmänna medvetandet
som den djupa och säregna, på en gång exotiska
och äkta skald han var. Kritiken stretade emot i
det längsta, det är sant. Han hade gott om fiender,
ty han var trots sin skenbara vekhet en man. Först
med "Kung Salomo och Morolf", året före hans
död, kan man säga att han helt hade slagit igenom
även kritikens isskorpa. Jag måste dock tillstå, att
de av Oscar Levertins dikter, som äro mig kärast,
finnas icke där; de finnas i den av kritiken (med
språkligt pedanteri som huvudsaklig motivering
eller förevändning) så orättvist mottagna tredje
diktsamlingen, "Dikter" 1901.1
1 "Från Levertins eget läger, så att säga", skriver
Söder-hielm, "kom det skarpaste klandret — av Edv. Alkman i
Dagens Nyheter." — Det är inte fullt historiskt. Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet voro redan då två fientliga
läger, och kritikern hörde inte precis till skaldens vänner
vid den tidpunkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
