Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
hjälmar Söderberg
en från början godmodig och beskedlig bondkvinna.
Det är två rätt vanliga människor, och vi bli bekanta
med dem på ett helt annat sätt än med sagohäxan
Inga Persdotter; vi få se dem vid deras arbete,
vi höra dem pruta på en ko på bymarknaden, vi
se dem dricka och skämta och gräla och slåss med
släktingar och grannar, de stå för oss som delar
av ett oändligt helt, med vilket de höra samman,
som träd i en skog, som grenar på ett träd. Så
visar oss diktaren, hur deras förfärliga liv i
okunnighet och mörker och smuts så småningom
förvandlar dem, hur mannens råhet och gemenhet smittar
kvinnan, och ur dessa alldagliga förutsättningar,
ined de enklaste och primitivaste drifter och begär
som hävstänger, växa sedan de ohyggligaste brott
och skräckscener upp, skräckscener, som tyckas
angå oss så mycket närmare just därför, att vi förut
hci lärt känna deltagarna i dem, lärt känna dem på
nära håll och veta att de äro människor som vi
själva; och från denna begynnelse utvecklar sig
verket småningom och omärkligt till en av de
förfärligaste helvetesdikter som kanske
världslitteraturen känner. Sådant är stor konst, och förklarande
konst, så vitt som mänsklig förklaring kan nå, och
en smula överdrift, om där finns någon, gör i det
hänseendet ingenting till saken.
Här åter, i "Nils Tufvesson och hans moder",
vet man ju faktiskt att ingenting av det ohyggliga
ar överdrivet, och likväl står det hela så långt borta
ifrån oss, så omänskligt och därför så overkligt, så
oss ovidkommande. Det är sant, att uppgiften att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
