Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
HJALMAR SÖDERBERG
andra i boken ligger i det tysta och märks aldrig
som sådant, och gnistan, som springer fram ur
slutraderna, kommer ur en härd som brinner utan
blåsbälg. För att fullt uppskatta detta måste man
kanske själv en smula, om än aldrig så litet, ha
brottats med "diktens lindansarmöda", men en
naturligt mottaglig läsare ur lekmännens mitt njuter
inte därför mindre av dessa strofer, om han också
mindre klart vet varför ocn hur. Tonens äkthet
och djupt personliga klangfärg kräva ingen
fackkunskap för att uppskattas. Tag blott en liten dikt
som Den sista stjärnan — bara två korta, fulländade
strofer:
Skyarna sakta skjuta
porten för himlens hus.
Blott i en ensam ruta
lyser en stjärnas ljus.
Snart går väl Gud och släcker
också den stjärnans sken.
Mörker min själ betäcker.
Timmen är tung och sen.
Skyar, mörker, en stjärna — ingredienser till
hundra dikter, som ingen minns. Men här med ett
enkelhetens mästerskap, som man blott finner hos
de verkligt stora, sammansmälta till en dikt av dem
som icke kunna dö. Eller tag den nästa: Under
vintergatan:
Högt i det höga slår
vintergatan sin bro.
Ensam och fri jag går
som i en främmad stad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
