Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
HJALMAR SÖDERBERG
möta en flyktig erinran om att Heine kanske var
poetens första kärlek. Även från fransk lyrik har
han mottagit intryck, därom vittna även i denna
samling ett par utsökta översättningar. Av de båda
smittsammaste poetlynnena i den generation som
är närmast före hans egen — Fröding och
Karlfeldt — märks däremot intet spår. Han är i allt
väsentligt sig själv och sin egen. Hans ord ha en
stilla styrka och en personlig utprägling, en gåva att
förnya även där tanken icke är eller kan vara ny,
som i den lilla dikten
[-Lågan.-Jag-]
{+Lågan.-
Jag+} dör, var blir min låga av,
när sista bränslet tryter?
Du får den åter, djupa grav,
du får den åter, vida hav,
du får den åter, liv som flyter
i vindens ström och trädens säv.
Och molnen med min låga gå,
och litet av min låga finns
hos den som älskat mig och minns
mig än ett månvarv eller två.
En mer än halvglömd poet (Edvard Bäckström)
jämförde en gång i en lyckligt formad versrad de
svenska skalderna med syrenerna: "De blomma
hastigt, och de vissna länge." Om också Bo
Bergman annars är en svensk poet av äkta ras, i det
hänseendet är han det icke. Han är byggd av ett
fastare virke än så, och denna hans mogna ålders
diktbok är inte bara hans största, men också hans
rikaste och starkaste. Han står i den på sitt högsta
hittills — som konstnär, diktare och man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
