Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.
Poet, vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.
Det är kanske kejsarens nya kläder för den som
inte har sinne för sådant. För andra är det en
pärla. En droppe månsken som fått form och
formens evighet.
Allt har sina förutsättningar, och naturligtvis har
även Bo Bergmans lyrik sina rötter i en jord som
odlats och befruktats av många och stora
föregångare, men till ingen av dem har han stått i något
varaktigt och bestämmande avhängigliets förhållande.
En sida av hans konstnärskap fortsätter Snoilskys
linje i svensk lyrik, men den tillknäppthet som hos
Snoilsky var princip och program (till fördel för
världsmannen, till skada för poeten) är främmande
för Bo Bergman, och även formen har hos den
yngre diktaren långt mer av förnyelselust och
upp-täckarglädje, om den också aldrig har det nyhetens
obehag som har till uppgift att "épater le bourgeois".
Här och där (I en armring, Höken. Vingar i natten)
känner man som en påminnelse om något litet
förtätat och djupglimmande Ibsenskt konstsmide. En
och annan dikt, som den i början av artikeln
citerade. Den sista stjärnan, kan minna om Goethe,
och från enstaka rader och strofer kan det också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
