Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA "" 303
slutbrev rätt många gånger under den icke så korta
tid, som jag har haft boken liggande på mitt bord,
och jag har var gång på nytt ryckts med av ordens
flammande brand och lidelsefulla rytmik. Och
likväl är jag icke fullt säker på att ha förstått det
rätt. Det mynnar ut i en föresats att föra det värv
till ända som han en gång tagit på sig och göra
henne lycklig, den lilla kvinnan, som man kan ge
lycka blott genom att lägga händerna över hennes
ögon så att hon icke ser. Men det stora jubel, som
fyller brevskrivaren vid denna tanke, talet om en
lycka, som är så rik, att han "icke förmenats ens
den vackra livsuppgiften att vara värnare" — är
detta menat helt enkelt, som det sägs, som ett
uttryck för en äkta och verklig lyckokänsla; kan det
vara det i ett brev, som börjar med förbannelser
och förtvivlan och bakom vilket man hela tiden ser
den andra kvinnan, som skall läsa brevet, hon som
älskar kvinnligt och elementärt och som icke just
kan bli lyckligare av all denna lycka? Eller är det
menat som ett mansviljans energiska, men litet
krampaktiga försök att förgylla den grå
nödvändigheten? Eller är det bara förtvivlan som slår över
i jubel när den blivit spänd till det yttersta och
icke längre förmår bära sig själv?
Den klärobskyr, i vilken boken mynnar ut och
som omsveper den i sin helhet, står icke i och för
sig och i stort sett för mig som en brist, så mycket
mindre som jag vet att den är avsiktlig. Henning
von Melsted har en gång i förordet till en av sina
tidigare böcker sagt några ord om "våld till illu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
