Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
HJALMAR SÖDERBERG
älskar sin man, kammarherrn. Jag skulle lätt
förstå om hon sade det till mannen — men hon säger
det till sig själv, och tror på det! Nej, denna dams
kyssar och smekningar äro ingenting att göra en
roman av, på sin höjd kunde de räcka till en liten
lätt satir på några sidor, och jag kan gott förstå
att — som det sker på ett ställe i boken — hennes
sidenfodrade aftonkappa i ägarinnans frånvaro får
tjänstgöra som hennes ställföreträdarinna.
Så ha vi till sist kammarherrn: en utomordentligt
fin och charmant herre. Han är världsman i en
grad som närmar sig det fantastiska. De få
kammarherrar jag hittills haft nöjet känna äro bönder, ja
urmänniskor i jämförelse med honom. Han
kommer tämligen snart på det klara med de där små
kyssarna och smekningarna, och de beröra honom,
låt oss säga: icke angenämt. Då reser han bort på
en tid, i tanke att de båda kontrahenternas
ansvarskänsla skall förhindra dem att begagna hans
frånvaro på något opassande sätt. Tankegången är,
som man ser, ingen vanlig kammarherres. Trafiken
fortgår emellertid som förut, och att den icke
utvecklar sig till något allvarsammare beror tydligen
mindre på friherrinnans ansvarskänsla än på hennes
kärlek till sitt lugna och förnäma liv. Men efter
kammarherrns återkomst finner han en dag på sin
hustrus hals ett alltför tydligt märke efter en
alltför lidelsefull kyss. Att de kysstes visste han som
sagt förut och tyckte inte precis om det — men att
de kysstes så att det blev märken efter det — det
—- det — förvånar honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
