Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
HJALMAR SÖDERBERG
sinerna luktade gott. En av dem, en stor brun och
vitfläckig fågelhund med stora melankoliska
idiotögon, lade utan långt betänkande bägge framtassarna
på bordet och högg den ena beckasinen. En kamrat
följde exemplet och nappade till sig den andra. En
tredje visade tänderna och morrade, dels åt
kamraterna, som redan hade försett sig, dels åt
Strömlind, som inte hade mer att bjuda på.
Strömlind reste sig, blek, skräckinjagande.
•— Tjener! Kellner! Herr Ober! Hovmästarn!
Herr kammarråd! Herr konferensråd!
(Värden på Wivel är "kammarråd". Det är inte
något skämt i stil med det svenska "källarråd",
utan fullkomligt allvar.)
Det blev liv i tjänarskaran. Hovmästaren kom,
värden själv kom, en distingerad och förbindlig
äldre herre.
— Det er meget kedeliigt, sade han. Den herre
skal selvfölgelig faa nye beckasiner.
— Nya beckasiner! Det tar ju en halvtimme,
och jag dör av hunger! För att inte tala om min
förstörda aptit! Första villkoret för att jag skall
stanna ett ögonblick längre på denna lokal är att
de där herrarna bli utsparkade tillika med sina vilda
djur! I motsatt fall anlägger jag rättegång, jag
vänder mig till mitt lands beskickning, jag fordrar
skadestånd för en förstörd dag! Livet är kort och
varenda minut är dyrbar — det vet De nog, herr
kammarråd! Och vad skall min gamle far säga,
om det kommer till hans öron, att hans son i
främmande land sitter till bords med vilda djur!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
