Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARIA
"" 365
En annan dag samma historia — och en annan
dag igen. Blygsel och pina. Frågor som inte kunde
besvaras. Min far sade till mig: andra barn prata
för sig själva till fyra, fem års ålder; du är för
stor till det. Jag insåg att det inte kunde gå längre
på det viset; nåigot måste göras. Det hade gått
upp för mig att det var s-ljuden som röjde mig:
Signe och Signe, det dugde inte. Jag ändrade Signes
namn till Ida. På det viset lyckades jag någorlunda
få ha henne i fred, men Ida fick dock aldrig riktigt
samma trolldomsmakt över mig som Signe. En
vacker dag blevo vi ovänner, jag gick och grälade
med henne och kallade henne en fånig jänta, och
det kan nog hända att jag rent av klådde upp henne.
Jag ångrade mig nog men ville inte be henne om
förlåtelse, och snart gav jag henne fanken.
Samtidigt lärde jag mig att tänka tyst — och har med
sparsamma undantag fortsatt därmed.
Men var hade jag egentligen fått Signe ifrån?
I samma hus som vi bodde en liten flicka, som jag
lekte med ibland. Hennes mamma var vid baletten,
och en gång klädde hon ut sig i en av moderns
skära balettkjolar. Men hon hette varken Signe
eller Ida, hon gjorde inga rackarstreck och hade
intet av Signes trollmakt över mitt hjärta. Jag måste
väl alltså vid sju års ålder ha skapat Signe ungefär
så, som tysken ritar en kamel: aus dem Tiefe meines
Bewusstseins.
Jag var väl alltså predestinerad.
Sedan rullade åren, och egentligen litterära
impulser fick jag först ganska sent. Den första starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
