Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och leka med varandra. Men deras herrar komma
nog ut till dem ibland, och då hoppa de små
hundarna upp på sina herrar och slicka dem och bli
så glada ...
Vita skyar, sommarskyar.
Men det roligaste av allt, det var den långa bron
och sjön och alla ångbåtarna, som blåste redan på
långt håll för att bron skulle öppna sig och släppa
dem igenom. Martin lärde sig snart att känna igen
dem alla: Fyris och Garibaldi, Brage, som aldrig
gjorde sig någon brådska, den vackra, blåa Tynnelsö
och den bruna Enköping, som kallades kaffebrännaren,
emedan den puttrade som då man bränner
kaffe. Varje båt hade för honom sitt särskilda
ansiktsuttryck, så att han på långt håll kunde skilja
dem från de andra. De hjälpte honom också att
hålla reda på tiden. Då Tynnelsö låg i brohålet, var
det tid att gå hem och äta frukost; och då Runan
blåste med sin hesa hals, då var Brage inte långt
borta, och med Brage kom pappa från staden. Så
var det också bogserbåtarna med sina långa rader
av pråmar; dessa pråmar brukade ofta fastna i
brohålet, och ingenting i världen var så roligt som
att då höra pråmkarlarna svära. Men de dagar då
sjön gick grön med vitt skum och vågorna stänkte
högt upp över bron, då kunde inga ångbåtar tävla
med rospiggarnas skutor om första platsen i Martins
hjärta. I varje skutskeppare såg han då en hjälte,
som trotsade vågorna och stormen för att nå något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
