Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De sutto tysta och stirrade mot stjärnan, som
tindrade allt starkare i det mörknande blå.
— Venus, mumlade Martin, Venus. Det är en
stor och vacker stjärna. Men jag förstår inte varför
hon skall ha ett namn. Hon kommer i alla fall inte
om man ropar på henne.
Martin hörde plötsligt en främmande röst bakom
sin stol.
— Mycket sant, sade rösten, mycket sant! Hon
kommer inte om man ropar på henne. En lika
vemodig som träffande anmärkning!
Martin vände sig om förvånad. Den främmande
var en vårdslöst klädd man i studentmössa, med ett
smalt och blekt ansikte och en svart mustasch, som
hängde ned över munnen, så att det icke var lätt
att se om han log eller var allvarlig. Ansiktet såg
litet gammalt ut till den vita mössan, och den var
icke heller alldeles ren.
En av Martins kamrater stod bredvid och
presenterade honom: doktor Markel.
Doktor Markel hade kommit dit i sällskap med
en äldre bror till Billfelt. De hade kommit från
Uppsala samma dag, ätit middag på Hasselbacken
och därefter inviterat sig själva att deltaga i
studentsexan. Den äldre Billfelt höll just ett tal
därinne. Martin hörde något om ”Uppsala” och
”alma mater”.
Doktor Markel slog sig utan vidare ned hos
Henrik och Martin.
— Två unga skalder, inte sant? frågade han. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
