Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han erinrade sig de åren, då systern nyss hade vuxit
upp och skulle giftas bort. På den tiden var det
glatt därhemma, ungdom, vänner, musik. Pianot,
som nu var stumt, gömde ännu på de gångna årens
valser och operapotpourrier, och ofta, när han låg
vaken om natten, hörde han ännu för sina öron
de norska visor, som man sjöng den tiden, ”Han
tvær over Bænkene hang” och ”Jeg beder dig ikke
om Rosen paa dit Bryst”. Sånger, i vilka det ännu
levde ett stycke av hans ungdom, och som nu
tycktes honom fyllda av all det förflutnas
underliga melankoli. Så hade det med ens blivit tyst,
tystare med vart år, tills fadern en dag satt ensam
med sonen i ett tomt och splittrat hem. Och han
betraktade sin far och frågade sig själv: vad kan
jag vara för honom? Oändligt litet, måste han
svara. Nästan intet. Hon, som han hade älskat
ända från ungdomen, låg nu under jorden, under
en liten översnöad grå sten, och kunde icke värma
hans ålderdom. Elden på härden var på väg att
dö ut. Han var den, som borde tända den nya
flamman. Han kände, att det är detta de gamla,
när livet eljest förlöper normalt, ha rätt att begära
av de unga: att få se kedjan fortsättas, ett nytt
hem, och barnbarn att gunga på knät. Det är så
naturen har anordnat det, den strävar över allt efter
att dölja döden med nytt, ungt liv, liksom vi själva
dölja liken under blommor, förintelsen blir lättare
att nalkas så, vägen stupar väl nedåt, men man går
den under lek och pjoller, som då man började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
