Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himlen var svart och gnistrade av stjärnor. Högst uppe
stod Karlavagnen på ända med stången i vädret.
Det var sent, alltså.
Han kunde icke förmå sig att lämna rummet, ty
han kände en bitter och frätande längtan efter sin
hustru och efter kyssen från fordom, kyssen under
det blågröna ljuset från den ensamma glödlampans
pärlsnodder, kyssen, som mandarinen hade bevittnat
i sin nickande halvslummer. Om hon ville komma
nu, just nu? Ingen kunde kyssa som hon, nej ingen.
Han hade kysst andra kvinnor, sedan hon icke
älskade honom längre, men han hade glömt dem alla,
han skulle icke känna igen dem om han mötte dem
på gatan. Om hon ville komma! Ja, om hon också
kom för att möta den andre, även då skulle han taga
hennes tvungna och bedrägliga kyss för en lycka,
även då — — —
Han lyssnade. Det hördes viskande röster utanför
dörren, men de tystnade med ens och blevo borta.
Han kände något besynnerligt åt hjärtat, han
kände att han inom ett par sekunder skulle ligga
utsträckt på mattan, utan medvetande, men han
höll sig ännu upprätt, och plötsligt hörde han från
tamburen, där de unga herrarna rökte cigarretter på
vedlåren, en mycket tydlig röst som sade:
— Nå, det är ju för resten naturligt. Man kan
inte begära att hon skall vara kär i en person som
har ett blått ankare tatuerat på ena handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
