Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solstrimma darrade över en reproduktion av
Rembrandts Anastasius, som hängde över en
bredkarmad vit länstol i ett hörn. Från spegelbordets gröna
marmorskiva nickade hans husgud, den birmanske
dödsguden Yata Dvinnu, som han en gång hade
köpt i en lumpbod vid en bakgata i Antwerpen, och
han nickade igen.
Men han ville säga god dag åt sin hustru och
ge henne apelsinerna, som hon var ordinerad att
äta efter middagen. Han hade gått ut tidigt på
morgonen, medan hon ännu låg, och han hade icke sett
henne på hela dagen. Han fann henne i
sängkammaren. Hon satt hopsjunken på en liten stol i en vrå
vid kakelugnen och grät.
Henrik gick fram till henne och strök henne sakta
över håret — det stora, mörka håret.
— Sigrid, lilla Sigrid. Hur är det, varför gråter
du?
Hon skakade av gråt.
— Barn, hur är det? — Tala, säg något. Har det
hänt någon olycka? — Å, försök att tala! Är det
något med barnen?
— Nej, nej — det är ingenting — det går över
snart. Det är bara nervöst. Det har varit ett sådant
förfärligt uppträde nu igen.
— Med Lovisa, naturligtvis?
— Ja, med dem bägge två. De hålla ju alltid ihop.
Men det började med Lovisa.
Det hade börjat med en småsak, ett ingenting,
som vanligt.
— Hon hade varit ute med barnen, och när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
