Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amiralskan Knipfelt, men nu hade amiralskan dött
för ett par månader sedan, den puckelryggiga hade
fått en liten pension — ja, amiralskan — o,
amiralskan! — men det räckte inte långt, amiralskan hade
nog velat sörja för hennes framtid, om hon bara
hade kunnat, men nu ville hon gärna ha något att
göra. Sigrid hade börjat prata med henne, hon hade
berättat alltsammans som det var, de hade blivit
goda vänner och gamla bekanta på mindre än fem
minuter, och slutet blev, att den puckelryggiga talade
om att hon hette Maja, något tillnamn var det väl
också, och följde med därför att hon tyckte att frun
såg så snäll ut.
Sigrid lade barnen till sängs, medan Maja lagade
middagen.
Det blev kalvkotletter, och några
konditoribakelser till kaffet. Sigrid hade dessutom köpt en flaska
portvin, det hörde till hennes vanor vid alla
flyttningar och revolutioner, och när kaffet tagits ut stod
ännu vinet och en skål med Sigrids apelsiner kvar
på den vita duken. Barnen hade somnat röda och
varma och ännu i det sista skrattande av
förtjusning över att mamma själv hade lagt dem till sängs
och över den nya lustiga bekantskapen de fått göra
med den puckelryggiga. Maja slamrade mycket
dämpat och måttfullt med diskarna i köket, och
det var lugnt och tyst i huset. Henrik hade tänt
en cigarr, Sigrid skalade en apelsin. Mitt emellan
dem på det stora bordet stod lampan på sin trefot
av brons, med en gul sidenskärm — de måste böja
huvudena litet åt sidan ibland, för att deras blickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
