Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och hur skall det bli för oss nu? Vad få vi
för människor härnäst?
Han svarade icke.
— Och ändå, fortsatte hon, är det en härlig
känsla att vara av med dem — fast det inte räcker
länge, vi måste ju ändå ha någon. Men aldrig har
någon varit så rå och elak emot mig som Lovisa.
Och Ida, vår sista Ida, var kanske ännu värre, fast
hon var hövligare. Den som ändå kunde få veta
säkert, hur det hängde ihop med den där händelsen
häromnatten. Det kan inte ha varit en dröm eller
en hallucination. Jag såg ju mannen så tydligt stå
vid din huvudgärd, och jag var lika vaken som nu.
— Ja, sade Henrik, det får vi nog aldrig veta.
Det gick en ilning igenom honom, när han tänkte
på den där natten. I sin djupaste sömn hade han
blivit väckt av ett förfärligt, ohyggligt skrik, och
med en känsla av att det låg en tyngd över hans
kropp. Det var Sigrid som skrek, och hon hade
kastat sig med hela sin kropp över honom, som för
att skydda honom. Han trodde att hon hade haft
någon otäck dröm eller något sådant, och han
försökte lugna henne. Till sist tände hon ljus, han såg
ännu hur hennes hand darrade med tändstickan;
och äntligen kunde hon tala. Hon hade vaknat med
en känsla av att det fanns en främmande i rummet.
Mot den litet ljusare bakgrund, som bildades av
fönstret och gardinen, hade hon sett en karl stå vid
hans huvudgärd med handen lyftad. Hon kunde icke
säga, om han höll den knuten för att slå till, eller
om han blott höll den utsträckt som då man trevar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
