Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
hjalmar söderberg
inte ful, men hon var utan charme, och hon visste
det. Hon närmade sig trettio år, och hennes läppar
hade aldrig känt en kärlekskyss. Hon sökte sin tröst
i religion och elakhet.
— Farbror tycker visst jag går i spetsbågstil,
sade hon.
Ty hon kunde också vara elak mot sig själv.
Majoren var annars den i sällskapet som hon
tyckte minst illa om, ty han var den ende ■— utom
Hennings — som inte hörde till släkten. Han var
herrgårdens närmaste granne och umgängesvän.
Majoren visste inte vad han skulle svara på det
där om spetsbågstilen. Han fjällade tankfull sin
kronärtskocka och teg.
Vid andra änden av bordet satt gumman Düring
och jämrade sig över den moderna litteraturen. Hon
var Olga Mertens svärmor från hennes första
äktenskap med professor Düring, Nannys far. Men
det visade sig, att hon med den moderna
litteraturen menade ett par böcker av Alexander Kielland.
Där hade hon stigit av tåget.
— Inte skall man skriva böcker, när man har en
så sorglig lifsåskådning, sade hon.
Olga Mertens skrattade — ett ungt och klingande
skratt.
— Det har tant på sätt och vis rätt i, sade hon.
Man skall leva som man lär. Och predikaren, som
skrev att allt är fåfänglighet, borde inte ha skrivit
det utan hängt sig i stället.
— Fru Düring har obetingat rätt, sade majoren.
Det har blivit ett slags sport att skriva böcker som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
