Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sibyllans grotta 67
t
kunde ihålla av sitt eget barn så mycket som hon
borde. Men hon kunde inte hjälpa det. Och det
gjorde henne så ont om dottern, att hon hade fått
en så mager och liten själ.
Elsa satt och lyssnade lite förstrött till sin
visavi, brukspatron Mertens, en svåger till Olga.
Brukspatronen var ledamot av första kammaren och
åtnjöt stort anseende för sin förmögenhet och sina
sunda åsikter. Han talade om maten och berömde
den varmt.
— Vår goda Olga, sade han, vet hur en svensk
herrgårdsmiddag skall vara.
Det var endast formellt han vände sig till Elsa
med dessa ord, så att hon kände ingen skyldighet att
svara utan böjde endast lätt på det fina unga
flickhuvudet med det tunga bruna håret. Och hon hade
knappt hört vad han sade. Hon var så lycklig. Hon
kände lyckan som en värme i hela kroppen, kände
den så starkt att hon nästan blygdes. Hon var rädd
att det kunde synas för mycket på henne. Plötsligt,
utan att hon visste varför, kom hon att tänka på den,
som hon hade kysst förra sommaren. Så underligt:
han hette också Karl. Hon såg honom för sig som
i en dimma, men mycket förminskad och avlägsen
och otydlig. Egentligen såg hon bara hans mörkblåa
kläder. Men vad var det man talade 0111 nu? Så,
om krig. Det såg ut som om det skulle bli krig med
Norge. Så otäckt! Och just nu, då hon hade blivit
förlovad med en löjtnant. . . Nej, något så
förskräckligt kunde ju inte få ske . . . Hon hörde
gumman Düring säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
