Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
hjalmar söderberg
mera. Att bara ta och ta — det är ju inte att spela
schack. Nej, man skall spela fint.
Det började skymma. Solen var borta. Vättern
låg mörk och tyst.
Fredrik Vellingk svarade på något som Olga hade
sagt. Hans röst var låg och darrade en smula:
— Ja, sade han, kärleken är som solskenet och
som den himmelska nåden. Den faller på vem som
helst.
Han sade dessa bittra ord, emedan den kärlek,
som han hade åtrått hetare än allt, hade fallit på
andra men aldrig på honom.
Olga Mertens mötte icke ihans blick. Hennes ögon
irrade ut i det tomma.
— Kärleken, sade hon, är en vandringspokal.
Från mun till mun. Många ha haft den. Ingen har
ägt den.
Gumman Düring satt i en djup korgstol och sov.
Hon drömde. Hon var ung nygift fru, det var
kväll och halvskumt, och hon stod vid toalettbyrån
i sängkammaren och redde sitt hår för natten.
Düring låg redan i den stora sängen och visslade
en melodi ur Sköna Helena. "Kärlek måste vi ha,
om än aldrig så litet." Men då hon vände sig om
för att stiga i bädden, hade sängen plötsligt blivit
så liten och trång och svart som sot. Ooh Düring
låg så blek och stel och visslade inte mer.
Gumman Düring gnuggade sig i ögonen:
— Vad är klockan? skrek hon.
Hon drömde alltid när hon sov. Men hon mindes
aldrig vad hon hade drömt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
