Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sJ byllans grotta 77
Månen’ var uppe.
Man hade gått ner till stranden, några. Olga och
Vellingk och de båda unga.
Vättern låg som ett strandlöst hav i måndiset, som
dränkte Visingsö. Bara vatten och månljus.
Ingenting annat — ingenting.
Den kunde i denna stund lika gärna vara Stilla
oceanen.
Karl och Elsa stodo lite avsides. Han tog hennes
huvud mellan sina händer och kysste henne.
Och han sade — när de åter vaknade upp —:
— Minns du?
Hon mindes. Ångbåts resan, Kalmar,
månskensnatten sedan ombord.
Karl Hennings hade varit i Köpenhamn ett par
veckor på sommaren och tog hemvägen med
ångbåt. I Ronnebv hade Elsa kommit ombord. De
kände varandra inte — hade aldrig sett varandra.
Han hade strax givit akt på henne. Och hon
kunde inte undgå att ibland möta hans blick, när
de kommo att sitta mitt emot varandra vid
middagsbordet. Och han tyckte ett tag att hon såg på
honom med en blick som han tydde ungefär så:
Du är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig?
Efter middagen kommo de bägge av en slump att
stå vid relingen — inte precis bredvid varandra,
men inte heller så långt ifrån varandra — och stirra
ned i vattnet. Han var barhuvad och blåsten lekte
vilt i hans hår. Han märkte att hon ett tag såg på
honom, förstulet. Han sade lågt, som för sig själv:
Man blir yr i huvudet av att stå så här och stirra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
