Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„ 142
hjalmar söderberg
Men mitt på gårdsplanen ligger den grålurviga
och alldeles obestämbara hunden Rugg. Då han hör
mig komma ut på kvisten, lyfter han på Jiuvudet,
spetsar öronen och betraktar mig med två tindrande
bruna ögon; och först sedan jag uttalat hans namn:
Rugg! och knäppt litet med fingrarna till tecken att
jag vill prata med honom, reser han sig, sträcker
på sig med en lång gäspning och kommer emot
mig, älskvärt viftande på svansen. Men denna
vift-ning är varken inställsam eller särskilt hjärtlig; den
är litet mera än en ren formalitet, men den är icke
något egentligt känsloutbrott. Den är noga avpassad
efter hans tankar om mitt människovärde och min
ställning i huset. Ty jag är icke hans husbonde, men
hans husbondes vän och därför också hans.
— Rugg, säger jag till honom, vad är du
egentligen för en hund? Din husbonde säger att du är
en förbannad bondhund; men jag, som är gäst i
huset och vill vara hövlig mot dig, jag vill hellre
kalla dig en fantasihund. Din långa rygg och dina
korta ben skvallra om din släktskap med grannens
gamla syndare till tax. Din sträva ragg är ett minne
av en eller annan råtthund bland dina förfäder på
mödernet; men din salig mor var ingen råtthund
— jag kände henne rätt väl och minns ännu hennes
glada skall, då hon förr i världen kom mig till
mötes nere vid korsvägen, och hon liknade närmast
en pudel. Men du själv, Rugg, vad liknar du? Vill
du kanske försöka spela en av dessa
Dandie-Din-monts, som Walter Scott på sin tid bragte på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
