- Project Runeberg -  Skrifter av Hjalmar Söderberg / Fjerde delen. Samtidsnoveller /
143

(1919-1921) [MARC] Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rugg 143

*



i sitt hemland, och som du verkligen erinrar litet
om på långt håll?

— Nej, svarar Rugg, försök inte att kittla min
fåfänga. Jag är glad över att inte vara någon
ras-hund, och jag förstår inte det roliga i att sitta
bunden och tjuta en hel vecka på en
hundutställning. Jag sköter min tjänst lika bra utan medalj.
Jag vaktar min herres hus och gård, och mitt skall,
som är djupare och kraftigare än de andra små
byrackornas här i trakten, håller landstrykarna på
avstånd. Och förra hösten bet jag ihjäl en räv.

— Kuckeliku! säger tuppen på grindstolpen
bekräftande.

Och det är verkligen sant; Rugg har tagit en
räv, så liten och obetydlig han ser ut, och räddat
tuppen. Jag minns det nog; det var förra hösten
och jag bevittnade själv hans bragd. Jag var gäst
i huset då liksom nu. Vi hade hört räven redan
kvällen förut, då vi sutto vid tebordet och
småpratade, medan vinden visslade i fönsterspringorna
och Rugg låg på sin matta vid dörren och sov med
ena ögat. Plötsligt blev han orolig och började morra
och småskälla, tills han med ens for upp i fullt
raseri, skällde som en besatt och hoppade upp mot
dörren för att komma ut. Emellanåt gjorde han en
paus för att lyssna med spetsade öron och raggen
i vädret. Vi lyssnade också till det besynnerliga läte
som vinden förde med sig bortifrån skogen. Det
var räven, som satt i skogskanten och klagade över
de dåliga tiderna, ty han hade märkt, att hönsen
voro i säkert förvar om natten. Hans röst erinrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:41:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shskrifter/4/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free