Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rugg
145
Men var var Rugg? Rugg var borta. Det var
lönlöst att vissla och locka; han hade sprungit till
skogs med räven.
Frun i huset var hj ärtängslig.
— Nu tar räven min lilla Rugg, sade hon. Jag
får aldrig se honom mera!
Hon föreställde sig räven som ett fruktansvärt
vilddjur.
Jag tröstade henne så gott jag kunde.
— Man bör aldrig misströsta om det godas seger,
sade jag till henne. Det är sant att Rugg är mindre
än räven; men han är modigare, och känslan av att
vara stadd i ämbetsutövning gör honom stark.
Räven däremot har ett sjukt samvete, liksom
bygg-mästar Solness.
— Hunden reder sig nog, sade Ruggs husbonde.
Fadern är tax!
Som vi stego upp från middagsbordet, kom R»ugg
hem från skogen. Han bar svansen högt, ögonen
lyste, och i munnen bar han rävens avbitna svans.
Vi stirrade häpna på varandra och på Rugg.
Hade han verkligen dödat räven, eller hade Mickel
lämnat svansen i sticket för att rädda livet?
Rugg gav oss tydligt svar på frågan. Alltjämt
med rävsvansen i munnen — det lönade sig icke
att försöka få den av honom — satte han av åt
skogen till, men stannade på halva vägen, släppte
rävsvansen för ett ögonblick och skällde kort och
tydligt:
— Kom med! sade han.
Vi följde honom och han visade vägen. Långt
10. — Söderberg, Samtidsnoveller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
