Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rugg 149
• r
jag personligen känt har jag träffat både skämtare
och allvarsmän, och jag erinrar mig också en och
annan hycklare, som bar den tragiska masken blott
för att dölja en ytterst tarvlig själ. Och också däri
likna hundarna människorna, att man egentligen
bara kan tycka om dem som individer. I flock äro
de nästan alltid avskyvärda — liksom människorna.
Om jag är ute och går på en vacker väg och tänker
över världens gång, och så på långt håll hör
oväsendet från en rik godsägares hundgård, vänder jag
helst om och tar en annan väg. Och jag kan icke
neka till att jag känner min djurvänlighet svalna
var gång jag ser en storstads hundpöbel i vild
galop-pad förfölja en liten tik genom parker och
planteringar, över gräsplaner och rabatter.
Emellertid, hunden, sådan vi nu känna honom,
är vårt eget verk, och vi kunna knappast med rätta
förebrå honom en enda last eller odygd, i vilken vi
icke ha föregått ihonom med gott exempel. Det är
också blott den ständiga samvaron med människan,
som håller hundens art vid makt, och vi kunna lugnt
förutsäga, att han icke heller skall överleva oss
länge, när den dag kommer då elden dör ut på våra
härdar och våra boningar falla i grus. De små
raserna skola försvinna, de stora skola glömma vad
vi lärt dem och bliva åter vad de en gång voro,
innan de mötte oss. Och när ingen människoröst
längre lockar på en hund, skall hunden också redan
ha glömt sitt språk, och det forna glada skallet skall
icke längre kunna skiljas från vargens hungertjut
och schakalens sinnessvaga skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
