Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sommarsaga 181
nej ... På Rydberg ligga ännu minnena från
vinterns alla slocknade fester på lur i varje vrå. Döda
skratt tassla där under alla soffor ocjh bord, och
luften under gobelängmålningarnas bleka träd är
tung av sviken längtan. Vi måste fara till
Hassel-backen, fan anamma!
— O Leontes, du har fullkomligt rätt. Vi måste
fara till Hasselbacken!
Ingenting skulle ha kunnat förmå oss att ändra
denna föresats, sedan den en gång var fattad; ty
vår karaktärsstyrka är lika stor som vårt snille. Vi
satte ögonblickligen vårt beslut i verket.
Framkomna läto vi servera oss de dyrbaraste och
besynnerligaste rätter och de ädlaste viner; och behagliga
samtal förljuvade tiden, så att timmarna flögo
snabbare än minuter. Redan bredde sig skymningen över
terrasserna, luftens guldglans sinade bort mer och
mer, och de armar med fyllda glas i händerna, som
oavbrutet höjdes och sänktes i fonden, i skarp
skuggteckning mot den bleknande kvällshimmelen,
* tröttnade ännu icke att vittna om livets fullhet och
rikedom. Men vi, Leontes och jag, hade småningom
tröttnat att tala, och då orkestern intonerade ett av
dessa förhäxade stycken, som komma människorna
att plötsligt blekna av längtan efter det omöjliga,
insågo vi med ens — som om vi alltid hade vetat
det ocjh blott för några minuter glömt bort det -—
hur värdelöst allt i själva verket är: blå himmel,
gröna träd, potage à la chasseur, johannisberger,
kvinnor, musik, allt.
— O Leontes, utbrast jag sorgsen, då ju likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
