Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 -
hjalmar söderberg
Vi lugnade oss så småningom. Sällskapet var litet,
men valt. Två eller tre stora skalder, några stora
målare och kompositörer, en stor premiäraktör.
Dessutom en del ministrar och attachéer.
Jag drev av och an genom rummen, då och då
luktande på en jättestor, dimblå agapantus, som den
skönaste bland damerna hade lösgjort från sin
gördel och skänkt mig till ett tecken av hemligt
förstånd. Men den luktade icke något vidare.
Emellanåt tömde jag tankspridd ett glas, fyllt med någon
sprithaltig dryck.
Vår värd, den förbindlige generalkonsuln,
frågade mig vad jag tänkte om mördaren Nordlund.
Jag svarade, att jag icke kunde gilla hans
handlingssätt.
Prinsessan satt på ett förgyllt bord i salongen
och berättade små drag från sin vistelse vid några
av Europas hov. Kungen av Danmark hade sagt
henne kvickheteV. Prinsen av Wales hade serverat
henne en kopp te. Hon nämnde också något om
prinsessan May av Teck. Hon berättade om dessa
saker flärdlöst och familjärt, utan att synas tillägga
dem någon överdriven vikt. Damerna slogo ring om
henne och lyssnade med fuktiga ögon.
— Vad hon är enkel och förtjusande, viskade
de unga flickorna till varandra. Man skulle nästan
inte kunna tro att hon är prinsessa.
Jag närmade mig den dam, som i sin stora godhet
hade givit mig en agapantus.
— Min fru, viskade jag, jag älskar er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
