Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ärelysten. — Det är sant, på den tiden trodde
jag mig vara bägge delarna.
Åter var här i dag en liten kvinna, som grät
och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa henne.
Jag känner henne sedan flera år. Gift med en
liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något
sådant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag
de tre första åren. Sedan har hon fått vara
förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en
smula hälsa och krafter och ungdom, och hemmet
har hunnit ordna sig, resa sig litet efter olyckorna.
Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå,
tycks det. — Så med ens är olyckan där igen.
Hon kunde knappt tala för gråt.
Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan,
som jag alltid läser upp i liknande fall: min
plikt som läkare, och aktningen för människoliv,
också det spädaste.
Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon
då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.
Jag annoterade fallet; det var det adertonde i
min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.
Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung
flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig, litet
vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon var
av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på
Luthers tid, om han annars hade rätt då han skrev:
det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan
man som att bita av sin egen näsa. Tjockt
borgerligt blod. Fadern var en förmögen handlande; jag
var husläkare i familjen, därför kom hon till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
