Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon släpa det namnet och den människan med sig
genom livet? Det är ju meningslöst.
Det började skymma, det föll ett rött aftonsken
över den sotflammiga slottsfasaden. Det gick
människor förbi på trottoaren; jag lyssnade till
deras röster, det var magra yankees med sin
suddiga slang, små feta handelsjudar med sina
nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna
lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan nickade åt
mig och jag nickade tillbaka, en och annan lyfte
på hatten, och jag lyfte på min hatt. Några
bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles intill mitt,
det var Martin Birck och Markel och en tredje
herre, som jag har träffat någon gång, men vars
namn jag har glömt eller kanske aldrig vetat —
han är mycket flintskallig, och när jag har träffat
honom förut har det varit inomhus, därför kände
jag inte igen honom förrän han tog av sig hatten
för att hälsa. Recke nickade åt Markel, som han
känner, och reste sig strax efteråt för att gå. Då
han kom nära mitt bord, tycktes han plötsligt
känna igen mig och hälsade ytterst artigt, men litet
främmande. Vi voro du i Uppsala, men det har
han glömt.
Sällskapet bredvid började genast tala om honom,
så snart han var utom hörhåll, och jag hörde
den flintskallige herrn vända sig till Markel och
fråga:
— Jaså, du känner den där Recke, det lär ju
vara en framtidsman — det sägs att han är
ärelysten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
