Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var på landet, vi hade nyss flyttat ut och det
fanns ännu ingen rullgardin i rummet där jag låg.
Månljuset rann i en stor vit flod in i rummet och
över sängen och huvudgärden. Jag satt upprätt i
sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara
melodien utan ord, jag kunde icke komma
ifrån den. Den blev till ett med månskenet och i
bägge låg det ett löfte om något oerhört, som en
gång skulle komma på min lott, något jag vet icke
vad, en osalig lycka eller en olycka som var mera
värd än all jordens lycka, något brinnande och
ljuvt och stort som väntade mig. Och jag sjöng
tills min far stod i dörren och röt åt mig att sova.
Det var Chopins måne. Och det var samma
måne som sedan skälvde och brann över vattnet
i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade
henne.
Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag
sett en måne med ett så kallt och frånvarande
ansikte som den. Uppsala har ett helt annat klimat
än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare och
klarare luft. En vinternatt gick jag av och an med
en äldre kamrat på de vita snögatorna med deras
gråa hus och svarta skuggor. Vi talade filosofi. Med
mina sjutton år trodde jag knappt på Gud; men
jag satte mig på tvären mot darwinismen: med den
tycktes mig allt bli meningslöst, dumt, tarvligt. Vi
gingo in under ett svart tunnvalv och uppför några
trappsteg och stodo tätt under domkyrkans murar.
Med sina byggnadsställningar liknade den skelettet
av något oerhört djur från döda formationer. Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
