Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vän talade med mig om vår släktskap med våra
bröder djuren; han talade och bevisade och skrek
med en gäll och okultiverad röst, som ekade mellan
murarna, och han bröt på något landsmål. Jag
svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv:
Du har orätt, men jag har ännu läst och tänkt för
litet för att kunna vederlägga dig. Men vänta —
vänta bara ett år, och jag skall gå med dig på
denna samma plats, i månsken liksom nu, och jag
skall bevisa för dig hur orätt du hade och hur dum
du var. Ty det som du säger kan inte, får inte
på några villkor vara sant; om det är sant, då vill
jag inte vara med längre, i en sådan värld har jag
ingenting att skaffa. Men kamraten pratade och
gestikulerade med ett litet tyskt häfte, som han höll
i handen, och som hade försett honom med hans
argument. Plötsligt stannade han mitt i månskenet,
slog upp boken på ett ställe, där det var några
illustrationer i texten och räckte mig den. Månen
sken så klart att man både kunde se vad de
föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna
av tre kranier, tämligen snarlika —: skallarna av
en orangutang, en australneger och Immanuel Kant.
Med avsky slängde jag boken långt ifrån mig.
Kamraten blev ond och flög på mig, vi brottades
och slogs i månskenet, men han var starkare och
fick mig under sig och ”tvättade” mig på det gamla
skolpojkssättet i ansiktet med snö.
Det gick ett år och det gick flera, men jag kände
mig aldrig vuxen att överbevisa honom; jag fann,
att jag måste låta den uppgiften ligga. Och fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
