Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smitta ner dem, och håller mig inne. Jag har sänt
återbud till middagen hos Rubins. Jag kan ingenting
göra, inte ens läsa. Jag har nyss lagt patiens
med en gammal kortlek som jag har kvar efter
min far. Jag tror att det ligger väl ett dussin gamla
kortlekar i lådan till det förtjusande mahognyspelbordet,
en möbel som ensamt den skulle kunna föra
mig i fördärvet om jag hade den ringaste lust för
spel. Skivan är klädd med grönt kläde när man
slår upp den, den har avlånga gropar i kanten för
markerna, och de delikataste inläggningar.
Ja, stort mera lämnade han mig heller inte i
arv, min goda far.
Regn och regn ... Och det regnar inte vatten,
utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den
är brun. Och när regnet ibland saktar av på en
stund, ljusnar den till ett smutsigt gult.
Över patieniskorten på mitt bord ligga bladen
av en sönderplockad ros. Jag vet inte varför jag
satt och plockade bladen av den. Kanske för att
jag kom att tänka på hur vi barn förr i världen
brukade stöta rosenblad i en mortel och rulla dem
till hårda kulor, som vi trädde upp på snören och
gav mamma till halsband på hennes födelsedag.
De luktade så gott, de där kulorna. Men efter
några dar skrumpnade de ihop som russin och
kastades bort.
Rosorna — ja, det var nu också en historia. Det
första jag såg då jag kom ut i salen i morse var
ett visitkort som låg på spegelbordet bredvid
blomglaset: Eva Mertens. Jag förstår ännu i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
