Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fore min första tanke och långt före den dag, då
min far första gången såg med begärelse på min
mor. Jag kände nödvändighetens lag: kände
den rent kroppsligt som en ilning genom märg och
ben. Jag kände ingen skuld. Det finns ingen skuld.
Den rysning jag kände var densamma som jag
stundom får av mycket stor och allvarsam musik
eller mycket ensamma och ljusa tankar.
Jag hade inte på åratal varit i en kyrka. Jag
mindes hur jag som fjorton, femton års pojke hade
suttit i dessa samma bänkar och bitit ihop tänderna
i ursinne mot den feta utspökade skurken vid altaret
och tänkt för mig själv, att den där humbugen
kanske skulle kunna räcka i tjugu, högst trettio
år ännu. En gång under en lång, tråkig predikan
fattade jag det beslutet att själv bli präst. Jag
tyckte att de präster jag sett och hört voro stympare
i sitt yrke och att jag skulle kunna göra allt det
där mycket bättre än de. Jag skulle stiga högt,
bli biskop, ärkebiskop. Och när jag väl blivit
ärkebiskop — då skulle man få höra på roliga
predikningar! Då skulle det bli folk i Uppsala domkyrka!
Men innan prästen hunnit till amen var min historia
redan slut: jag hade en god vän i skolan som jag
talade med om allting; jag var kär i en flicka; och
så hade jag min mor. För att kunna bli biskop
måste jag ju ljuga och göra mig till också för
dessa, och det var omöjligt. Några måste man ha,
som man kan vara uppriktig mot ... Ja, herregud,
den tiden, den oskyldiga tiden ... Det är underligt
att sitta och tänka sig tillbaka in i en stämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
