Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
72
LIDMAN.
Ja.
KÄNNING.
Du känner dig väl inte på något sätt besviken
på fosterjorden?
LIDMAN.
Jag är rädd att man alltid känner sig lite
besviken på det som man har längtat efter mycket.
Och länge. — När man så till sist får det.
Annars är fosterjorden nog bra. Själva jorden
nämligen. Och luften och skogarna och vattnen.
Och slottet och Strömmen och allt det där. Men
människorna, Känning, människorna! Fy katten.
— Jag kom tillsammans med ett sällskap i går
afton — ett sällskap som– Nej. Det får vara
detsamma.
Och det var mitt eget fel för resten. Jag får
skylla mig själv.
Och jag kunde lika gärna skratta åt det.
Orkestern tränger plötsligt starkt igenom med motivet:
Skratta, pajazzo, åt din skövlade lycka,
skratta åt kval, som ha förgiftat din själ.
Känning och Lidman stå tysta och lyssna till musiken,
tills den slutat.
Musiken har förmörkat bägge männens ansikten. De
stå och stirra åt var sitt håll.
LIDMAN.
Ja. Det där spelas i natt på många hundra
förlustelselokaler över hela jorden. I natt och alla
nätter, hela året runt.
KÄNNING.
Man blir trött på det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
