Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84’
HJALMAR SÖDERBERG
tände en vulkangud och följaktligen en rent
lokal gudomlighet. Men vad menas egentligen med
en vulkangud? Det finns inte, såvitt jag vet, några
permanenta vulkaner; de flesta ha sina utbrott med
människoåldrars eller århundradens mellanrum, och
en "vulkangud" skulle därför ha alla utsikter att få
gå arbetslös under längsta delen av sitt liv. Men
därmed skulle han nog också för det mesta gå miste
om offer och tillbedjan — och därför har
religionshistorien knappast reda på några vulkangudar
(Vulcanus var trots sitt namn ingen vulkangud).
Åtminstone ha de aldrig spelat någon framstående
roll. Men motsättningen mellan Ditlef Nielsens
mångud och Gressmanns vulkangud förefaller mig
långt ifrån olöslig. Månguden dyrkades på olika
kultplatser under delvis olika namn och med lokalt
varierad karaktär, och Sinaiguden har lika litet som
den efesiska Diana varit någon blott och bar
lokalgud — vilket inte hindrar att han av den lägre
folktron, som på många ställen kommer till orda i
Moseböckerna, har uppfattats som en sådan. Att Jahve
var månguden — därpå hoipa sig bevisen.
"Jahves härlighet" visar sig i Sinaisagorna vara en
teologisk terminus technicus för nymånen, någon
gång för fullmånen — först senare uppenbarar sig
"Jahves härlighet" i offerelden på altaret och i
molnskyn över Jahves tält. Keruberna och serafen,
Jahves heraldiska djur, äro mångudssymboler och
återfinnas som sådana både på babyloniska,
nord-minäiska och sydarabiska minnesmärken -— kort
sagt över hela området för den fornsemitiska mån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
