Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åter börja dagarna förlängas och ljusna, och
solen kommer igen. Midvinterrusket är förbi, och
snön faller vit över den "ovanligt ruskiga"
jullitteraturen — "rena horhistorier", som en aktad kritiker
med rätta skrev i en aktad tidning. Låtom oss från
dessa litteraturens efemära dagsländor vända våra
blickar mot hävdernas lysande blad, mot gångna
tiders storhet och adel. Men jag vill icke tala om
Alexander, Cæsar eller Napoleon; de äro för
utslitna. Jag vill med ledning av en gammal författare,
som jag icke ser mig i stånd att namnge, emedan
han icke namnger sig själv (Ch. Perdricault har
dock påvisat att arbetet i fråga i varje fall icke är
av Pascal), berätta om Cherebert, som av några
författare kallas Caribert, i senare hälften av sjätte
århundradet konung av Neustrien och Paris.
Konung Cherebert var förmäld med drottning
Ingoberge (att döma av namnet måhända en svensk
eller dansk flicka), en furstinna av upphöjd dygd,
som ’älskade honom ömt. Cherebert satte emellertid
jakten över alla andra nöjen; för det mesta kom
han först sent på natten hem till drottning
Ingp-berge, och trött av dagens ansträngningar somnade
han genast. Drottningen, som förgäves sökte väcka
hans intresse för det som med rätta intresserade
henne, beklagade sig över denna brist på gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
